Dittany olja – en stark antioxidant för ansikte och kropp

Origanum dictamnus (Lamiaceae-familjen), en endemisk växt på den grekiska ön Kreta, används flitigt som traditionell medicin sedan antiken, över hela Europa. Syftet med denna översikt är att presentera omfattande information om växtens botaniska taxonomi och morfologi, samt om de kemiska beståndsdelarna, biologisk och farmakologisk forskning om O. dictamnus, som kommer att presenteras och kritiskt utvärderas. Uppsatsen lyfter också fram särskilt intressanta aspekter och vanliga medicinska användningar som inte tidigare beskrivits i den specifika etnobotaniska litteraturen. Ett ökande antal kemiska och farmakologiska studier har rapporterats nyligen, av vilka några starkt stöder dess traditionella medicinska användning mot olika sjukdomar som halsont, hosta och magsår. En mängd olika föreningar, inklusive flavonoider, lipider och terpenoider (främst carvacrol och tymol) har identifierats från växten. Aktuella studier har visat att extrakten, den eteriska oljan, såväl som deras aktiva beståndsdelar, har flera farmakologiska egenskaper, som antimikrobiella, antioxidanter och anti-ulcus. De senaste vetenskapliga uppgifterna och de rika historiska bevisen för dess medicinska användningar skulle kunna stödja ytterligare forskning såväl som dess användning som ett säkert växtbaserat läkemedel.

Enligt forntida mytologi var växten tillägnad den antika kretensiska gudinnan Diktynna och fick därför namnet dittany. Gudinnan eller nymfen Diktynna matchades på senare tid med Artemis (Diana) och blev Artemis-Diktynna, känd som skogens gudinna, den jakt, bergen, källorna och floderna. Grekisk mytologi berättar att Minos, den berömda kretensiska kungen av den minoiska civilisationen, blev kär i henne, jagade henne och för att undvika honom föll hon i havet, nära Psakos udde (i dag känd som Spatha), men hon var räddad av lokala fiskares fisknät, så de gav henne namnet Diktynna från det grekiska ordet ”Dikti” (=nät). Dessutom troddes både Artemis och dittany magiskt bota pilsår. Detta förhållande förklarar varför Artemisis ofta representeras med en O. dictamnus-krona på huvudet (Skoula och Kamenopoulos, 1997). Utgrävningar i Knossos palats (nära Heraklion stad, Kreta), Zacros (Kretas östkust, söder om Palaikastro) och Mykenes kungliga palats samt i Pylos palats (nordöstra respektive södra Peloponnesos), avslöjade frön av olika slag av aromatiska växter, som O. dic-tamnus, Artemisia absinthium (vanlig malört), Salvia trilob och andra. Detta bevisar existensen av gamla laboratorier, som producerade essenser och kosmetika med aromatiska växter som råmaterial. Särskilt mellan 1700 och 1450 f.Kr., den så kallade ”naturalistiska perioden”, använde den minoiska civilisationen för första gången i mänsklighetens historia växter för att dekorera keramik och väggmålningar. Vissa av bilderna är så realistiska att arten av växten kan identifieras. Bland de avbildade växterna kan vi känna igen dittany (Diapoulis, 1980)
Dessutom relaterar växten till den romerska jaktgudinnan Artemis-Diana, så den fick namnet ”Artemidio”. För båda fallen berodde antagligen kopplingen mellan gudinnan Artemis och dittany på att både växten och gudinnan hjälpte förlossningen. Innan Zeus (Jupiter) anlände till Egeiska havet var den kretensiska gudinnan ”Ilithia” eller ”Elethia” tillägnad förlossningen, men hon var senare också kopplad till Artemis. Euripides (ca 480–406 f.Kr.), en av de tre stora tragedianerna i klassiska Aten, säger i sin tragedi ”Hippolytus” att gudinnan Ilithia (Artemis-Diana) bär en krona gjord av en växt, som enligt senare forskare ( Schwartz, 1891) kunde ha varit dittany (Scholia in Euripidem, Argumentum Hippolyti, 73.46)
Sedan urminnes tider betraktades dittany som ”universalmedel”, vilket betyder ett läkemedel mot alla sjukdomar. Så den användes noggrant Fig. 2. Den berömda gravyren av Dapper som visar en sårad Kri-Kri (Kretangoat) som äter O. dictamnus för helande (Amsterdam 1703). http://dittany-of-crete.com/history.aspx.för magbesvär, magsår, för matsmältningssystemet generellt, mjältproblem, mot reumatism, för att underlätta förlossningen och mot gynekologiska störningar. Den fantastiska kraften hos denna växt har hyllats av minst tjugofyra författare från antiken fram till det fjärde århundradet. Homeros (800-talet f.Kr.) (Iliaden, 11.843-847) rapporterade att en bitter rot användes som ett botemedel mot magsår och blödningar (Homer, 1920, 1924), som i senare tider har identifierats som dittany (Berendes, 1889, 1902) .Hippokrates (400-talet f.Kr.) (De natura muliebri, 32.1; demulierium affectibus i–iii, 46.6; de exsectiones foetus, 4.11) medicinens fader, använde den på ön Cos, mot gallblåsan, tuberkulos och i omslag för sår; det har också påståtts att det skulle kunna framkalla abort (Hippocrates, Med., et CorpusHippocraticum, 1853). Den mest intressanta hänvisningen till den medicinska kraften hos O. dictamnus kom från Aristoteles (300-talet f.Kr.) (Historia Animalium 9.7.1), som sa att när vildgetter från Mount Ida (Kreta) träffades av förgiftade pilar, åt de luftdelar av O. dictamnus, som hade effekten att få pilarna att lämna deras kroppar och att läka deras sår (Aristoteles, 1994,2000). Theophrastus (4:e–3:e århundradet f.Kr.) (Historia plantarum, 9.16.1) upprepade sin mästare (Aristoteles) tidigare uttalande men med skepsis (Theophrastus, 2007). Denna historia återberättades ända fram till 1600-talet, då den inspirerade till att göra en ganska berömd gravyr (Fig. 2). Gravyren finns i den flamländska reseskribenten O. Dappers verk ”Description exacte dei ilesde l’Archipelago” (Amsterdam, 1703), som upprepade den tidigare nämnda historien (Baumann, 1996; Thanos, 1994; Skrubis, 1979;Berendes, 1902).